Baby

December.

Brain parasites & nervousness.

When I was a kid, maybe 7-8 years old, the X-files aired around 1 am when my relatives had generally gone to bed. And every fucking episode I was utterly convinced that whatever happened in the most recent episode was going to happen to me the very same moment I placed my head on my Lion King pillow. Which resulted in me being scared (even though I prefer the expression "respectfully cautious", I don't see myself as a scaredy-cat) of everything from spontaneously bursting into flames to... well, obviously aliens and poltergeists.
And goddammit, I apparently haven't learned a thing, cause now when I'm rewatching season 1 I'm so nervous about a parasite in my hypothalamus.
This could of course only mean one thing; The X-files is like the only show that hasn't disappointed me over a decade after my first encounter. I love it!

Louboutin fotograferat av Lynch

Men jag måste nog faktiskt erkänna att jag tycker att Louboutin höll sin del av avtalet bättre, skorna är helt tokiga.

Helsingfors

Ja, nu är jag tillbaka. Om än så bara för att vända igen. Helsingfors var fantastiskt, det är precis som Göteborg fast lite större, vackrare, med bättre butiker och trevligare människor. Plus ett fantastiskt zoo (som har en egen ö!) med snöleoparder och grizzlybjörnar. Jag hittade den vackraste kyrkan jag sett i hela mitt liv (och jag har varit i Vatikanstaten), en rysk-ortodox med guldtak dit jag gick flera dagar för att tända ljus för Uno.
Som ni vet uppträdde ju även Jussi, W och Lassi under namnet Snake Oil, vilket var trevligt. Men pryd som jag är och med Backabranden i någorlunda färskt minne hade jag svårt för både stripporna (både manliga och kvinnliga) och fakirinslagen. Men männen i rummet tyckte väldigt mycket både om båda delarna.
På söndagen åt jag middag med W, idealet som ingen man hittills lyckats med att leva upp till. Konstigt, vi har inte träffats på tre år och ändå fick vi aldrig slut på samtalsämnen. Efter middagen promenerade vi omkring med burköl och diskuterade sjölejon.
Tidigt på måndag morgon fick jag ett sms från Jussi, som frågade om jag vill följa med på en road trip. Han skulle lämna en bil som han lånat av sin far, som bor i Huittinen. Så vi gav oss iväg, och körde 15 mil västerut, den lilla byn ligger strax norr om Tampere. Där fikade vi med hans föräldrar, som besvärande nog inte kunde ett ord engelska. Jag blev lite förnärmad då jag fick veta att Jussi gifte sig i juni men inte bemödat sig att berätta det för mig, men enligt honom var det mest för att hans flickvän skulle få uppehållstillstånd.
Och nu är jag hemma igen, men jag har knappt hunnit varva ner förrän jag planerar nästa resa. En något längre sådan.