skip to main |
skip to sidebar
I found this man on russianwoman.ca, a website where you can find the love of your life (if you're into the Russians and don't mind the lack of conversation since they rarely know any English). I was curious about what kind of men visits these websites.
Jag ska vara ärlig. Jag läser egentligen inte så många bloggar själv, kanske ett par stycken. Jag läste Imuglybutivegotablog där jag fick lära mig att Rohypnol är jävligt kul, och att man inte ska slösa dyrbara piller på att lura i dem i människor som inte har vett att uppskatta dem (läs; sexuellt utnyttjade, dvs 17% av Sveriges kvinnor). Där fick jag också läsa små skickligt ihopknåpade noveller och div. inlägg, som man tidigare bara kunnat läsa i bokform (Teratologen, Cooper etc.) . Jag blev introducerad för Cooper i 14-årsåldern, och jag kan bara utmana er att försöka hitta någon som inte blev störd i huvudet av "Closer".
När jag var liten hände det att jag smet in i min storebrors rum för att skumma igenom hans MegaPyton, och jag måste erkänna att jag fortfarande känner lite fascination över snusket jag hittar i tidningarna som jag nu fått ärva. Kiss, bajs och porrhumor i sitt enda rätta element. Springer du över ett exemplar någon gång så får du lova att läsa det, för det går inte att låta bli att gilla skiten. Av precis samma anledning som att man inte kan titta bort från bilolyckor, "Cannibal Holocaust" om man vet att de där djuren dör på riktigt (och kanske en eller två av människorna också) eller folk med uppenbara handikapp som sitter mitt emot en på vagnen.
(Apropå porrhumor så skrattade jag mig fördärvad åt pedofilskämten i "Nybuskis", men jag kände mig smutsig efteråt.)
When I was a kid, maybe 7-8 years old, the X-files aired around 1 am when my relatives had generally gone to bed. And every fucking episode I was utterly convinced that whatever happened in the most recent episode was going to happen to me the very same moment I placed my head on my Lion King pillow. Which resulted in me being scared (even though I prefer the expression "respectfully cautious", I don't see myself as a scaredy-cat) of everything from spontaneously bursting into flames to... well, obviously aliens and poltergeists.
And goddammit, I apparently haven't learned a thing, cause now when I'm rewatching season 1 I'm so nervous about a parasite in my hypothalamus.
This could of course only mean one thing; The X-files is like the only show that hasn't disappointed me over a decade after my first encounter. I love it!